Klinisk Bettfysiologi - En Kort Historik


Gunnar E Carlsson och Martti Helkimo

I samband med att den andra tandläkarhögskolan i Sverige etablerades i Malmö 1946 infördes också en ny studieplan för tandläkarutbildningen. Bland nyheterna fanns ett helt nytt ämnesområde som döptes till ”bettanalys med parodontoprotetik”. Trots det för oss idag svårförståeliga namnet var det ett försök att införa en vidgad syn på funktioner i tuggsystemet / käksystemet i undervisningen. Intresset för olika aspekter på ocklusion hade varit levande under lång tid, ofta kopplat till framställning av stabila helproteser. Bristfällig ocklusion kom senare att sättas i samband med parodontala problem och först långt senare med muskulära symtom och käkledsbesvär.

Ulf Posselt, som 1948 blev den förste innehavaren av en chefstjänst i det nya ämnet, hade efter sin tandläkarexamen i Danmark 1937 farit till Tyskland där han 1939 blev Dr Med Dent med en avhandling som handlade om behandling av parodontal sjukdom med bettskena. Det förefaller som en kuriositet i dag men det anger uppfattningen i frågan under den första delen av 1900-talet och kan hjälpa oss att bättre förstå benämningen bettanalys med parodontoprotetik. För Karolyi, som brukar harangeras som en pionjär för användning av bettskena, var denna främst ett led i behandlingen i det vi nu kallar parodontit.

Ulf Posselt utvecklade intresset för funktionen i tuggsystemet och hans svenska doktorsexamen ”Studies in the mobility of the human mandible”, försvarad 1952 [1], kom att bli en ofta citerad klassiker och betraktad som ett genombrott för modern forskning i bettfysiologi. Även om olika aspekter på ocklusion och bettregistrering var centrala i den nya avdelningens undervisning och forskning vidgades snart intresset. Posselts första lärobok på engelska 1962 [2] och än mer den andra upplagan 1968, utgiven posthumt, ger vid sidan av omfattande redogörelser för bettregistrering och artikulatorer en bred beskrivning av funktion och dysfunktion i tuggsystemet. Posselts banbrytande insatser för utvecklingen av bettfysiologin har ingående beskrivits av Maria Nilner [3]. Ämnesområdet bettanalys med parodontoprotetik inrättades också i den gamla tandläkarhögskolan i Stockholm med Tore Lönnerblad som chef. Denne var en möjligen dynamisk men inte så forskningsintresserad företrädare som Ulf Posselt i Malmö, som faktiskt under flera decennier i mitten av 1900-talet internationellt var en av svensk odontologis mest kända, citerade och efterfrågade representanter.

När den nya tandläkarutbildningen startades i Umeå 1956 fanns ämnet bettanalys med parodontoprotetik i studieplanen [4]. Under de första åren var det endast vikarier på chefstjänsten. Torsten Öberg upprätthöll tjänsten i flera år tills han 1968 utnämndes till chef i Malmö sedan Ulf Posselt avlidit 1966, bara 51 år gammal. Öberg som hade sin huvudsakliga forskning fokuserad på käkledspatologi ansåg att namnet på ämnet borde ändras, och han verkade aktivt för namnändringen till klinisk bettfysiologi och den engelska benämningen stomatognathic physiology. Dessa benämningar började användas vid avdelningen i Umeå 1966, men ännu vid utannonseringen av tjänster vid den fjärde tandläkarhögskolan i Göteborg 1967 kallades ämnet bettanalys med parodontoprotetik, men den förste innehavaren, Gunnar E Carlsson, blev den 1.1 1969 laborator i klinisk bettfysiologi. Den officiella namnändringen till klinisk bettfysiologi kungjordes av universitetskanslersämbetet den 2.11 1967. Senare har namnet ändrats till klinisk oral fysiologi i Stockholm och Umeå medan namnet klinisk bettfysiologi behållits i Göteborg och Malmö. En utförlig beskrivning av chefer och medarbetare inom ämnesområdet vid de fyra svenska tandläkarhögskolorna och motsvarande avdelningar i övriga nordiska länder har publicerats av Maria Nilner [5].

Undervisning i klinisk bettfysiologi

Intresset för att samordna undervisningen i det nya ämnesområdet var redan från början stort. Ulf Posselt ordnade flera konferenser [3] men också efter hans bortgång hölls det regelbundna ämneskonferenser för diskussioner om undervisning, läroböcker och forskning. I början fanns ämnet bara i Danmark och Sverige och många möten mellan svenska och danska bettfysiologer anordnades, småningom också med observatörer från Norge, Finland och Island. Efter Posselts bortgång blev Willy Krogh-Poulsen ”the grand old man” inom den skandinaviska bettfysiologin. Hans diplomatiska ledaregenskaper ledde till den första nordiska läroboken i ämnesområdet, Bidfunktion/Bettfysiologi, som publicerades i två band med den första upplagan 1973 och en andra reviderad upplaga 1977/79 [6,7]. Dessa läroböcker var av stort värde för att i Skandinavien homogenisera undervisningen i ett ämnesområde som internationellt har varit – och är – mycket heterogent. Det har inte blivit någon uppföljning av detta läroboksprojekt på nordisk nivå under senare tid men en omfattande internationell litteratur har publicerats.

Forskning i klinisk bettfysiologi

Forskning inom ett ämnesområde speglar ofta intresset hos ämnesföreträdaren och dennes närmaste medarbetare. Inriktningen har därför varierat ganska kraftigt mellan de institutioner som bedriver forskning och undervisning i klinisk bettfysiologi, vid de fyra universiteten och vid den odontologiska institutionen i Jönköping. En granskning av de avhandlingar som utgått från de olika institutionerna visar på tydliga variationer i forskningsinriktning men också olika utvecklingslinjer. Listor på avhandlingarna från de fyra universitetsavdelningarna finns tillgängliga på SFBs hemsida.

Specialitet i bettfysiologi

Efterhand som ämnesområdet klinisk bettfysiologi blev mer och mer etablerat vid de odontologiska fakulteterna och i tandvården i övrigt i landet, började också diskussionerna om att försöka höja ämnets status ytterligare genom att inrätta en specialitet. För att underlätta denna procedur enades ämnesföreträdarna vid de odontologiska fakulteterna om en gemensam utbildningsplan, där omfattning och innehåll av en sådan specialitet beskrevs. (Särskilt Torsten Öberg och GEC var mycket aktiva i den processen.) Denna utbildningsplan användes som mall för den som ville meritera sig i ämnesområdet och uppnå en kunskapsnivå och status motsvarande den som gällde för redan etablerade specialiteter. Den kom också att ligga till grund för den målbeskrivning i bettfysiologi, som utarbetades när ämnesområdet så småningom upphöjdes till specialitet genom regeringsbeslut den 13 februari 1992.

Inledningsvis fördes dessa diskussioner om specialitet inom fakultetsmurarna men också mycket energiskt i den av Henry Beyron grundade Svensk Förening för Protetik och Bettfysiologi (SFPB, se nedan). När oral protetik etablerats som en självständig specialitet, inrättades inom föreningen separata specialistsektioner för oral protetik respektive klinisk bettfysiologi med egna styrelser. ”Specialistsektionen för Klinisk Bettfysiologi inom Svensk Förening för Protetik och Bettfysiologi” var naturligtvis ett mycket otympligt namn, som likafullt bars med stolthet av dess medlemmar. Det innebar ju, bevars, nästan specialiststatus!

Bland initiativtagarna till sektionen bör bl.a. Göran Agerberg nämnas, liksom Torgny Haraldson, som i inledningsskedet också var dess förste (interremistiske) ordförande. Specialistsektionen för klinisk bettfysiologi inom Svensk Förening för Protetik och Bettfysiologi etablerades formellt den 14 november 1991 under ett SFPB-möte i Skövde och upphörde i och med att Svensk Förening för Bettfysiologi, SFB (Swedish Academy of Temporomandibular Disorders) bildades den 16 augusti, 1995. Ungefär samtidigt upphörde också Specialistsektionen för Oral Protetik, som nu ombildades till Svensk Förening för Oral Protetik, SFOP. Som en följd av detta upplöstes nu också anrika Svensk Förening för Protetik och Bettfysiologi. Protetiker och bettfysiologer var nu inte längre samlade under samma hatt, men har likafullt kvar en gemensam och angenäm angelägenhet, nominerandet av mottagare av Henry Beyrons Pris. Tidigare delades detta pris ut vart 6:e år till en medlem i SFPB, men efter att två specialistföreningar bildats, nu i stället vart 3:e år till en medlem i SFB och en i SFOP. För att i någon mån markera den idémässiga samhörighet mellan protetiker och bettfysiologer, som Henry Beyron så varmt ville värna om, har också under en följd av år någon medlem i respektive förening (läs: ordföranden) inbjudits som hedersgäst vid föreningarnas respektive årsmöten och därtill hörande program.

Specialist- och Ämnesföreningarnas Centrala Råd

Under 1991 och 1992 pågick en febril aktivitet i sektionen i syfte att försöka påverka politiska beslutsfattare, nyckelpersoner i tandvårdens olika organisationer och i Socialstyrelsen om behovet av en specialitet i klinisk bettfysiologi. Klinisk bettfysiologi fick också egen representation i Specialistföreningarnas Centrala Råd, SCR, som till följd av bettfysiologins och några andra ämnesföreningars deltagande i mötena ändrade namn till Specialist- och Ämnesföreningarnas Centrala Råd, SÄCR. En egen representation i SÄCR var mycket viktig under denna turbulenta period i svensk tandvård, då den ena tandvårdsutredningen avlöste den andra och specialist- och ämnesföreningarna förväntades inkomma med synpunkter på olika rapporter och skrivelser nästan med vändande post. Att delta med en egen representant i SÄCR:s möten var säkert av betydelse för föreningens trovärdighet och skapade kontaktytor med övriga föreningar och därmed också en ökad förståelse för varandras behov och önskemål inte minst när det gällde diskussionerna rörande aktuella utredningar såsom ”Specialisttandvården i framtiden”, ”Premietandvård, ”Reformerad tandvårdsförsäkring”, ”Tandvårdsförsäkring i omvandling”, ”Tänder hela livet”- nytt ersättningssystem för vuxentandvård” m.m. I flera frågor där Tandläkarförbundet efterhörde SÄCR:s synpunkter enades föreningarna om ett gemensamt svar, vilket rimligen måste ha gett mer tyngd än om varje förening enskilt hade besvarat aktuella frågor.

SÄCR är ju formellt ett rådgivande organ i Svenska Tandläkarförbundet (STF) utan egen beslutsfunktion utanför STF:s ramar. Specialistfrågor diskuteras på förbundsstyrelsens uppdrag i SÄCR, men STF beslutar och avger formella remissvar i aktuella specialistangelägenheter. Under senare år har denna tingens ordning ifrågasatts av flera föreningar i SÄCR. Bl.a. har frågan om att bilda en rikstäckande specialistförening med eget mandat i STF:s styrelse - i analogi med TT, PT, LÄR - ingående diskuterats och analyserats, men någon konsensus har inte nåtts. SFB hör till de föreningar, som intagit en avvaktande hållning i frågan.

Målbeskrivning för specialiteten

I specialistsektionen utsågs tidigt en arbetsgrupp med uppgift att formulera en målbeskrivning för en möjlig specialitet i ämnet. I denna arbetsgrupp ingick Torgny Haraldson, Åke Tegelberg och Martti Helkimo, men många fler deltog engagerat i arbetet med konstruktiva förslag och stor kreativitet. Samtliga ämnesföreträdare vid de bettfysiologiska/oralfysiologiska avdelningarna vid fakulteterna bidrog på olika sätt innan målbeskrivningen blev allmänt accepterad och tillställd Socialstyrelsens utredningsgrupp. Den 16 april 1993 utkom den nu gällande författningen rörande tandläkares specialiseringstjänstgöring inklusive målbeskrivningar för samtliga odontologiska specialiteter och nu för första gången också avseende den nya specialiteten bettfysiologi. (SOSFS 1993:4 (M). Enligt Hans Sundberg, dåvarande medicinalråd vid Socialstyrelsen och huvudansvarig för den då aktuella specialistutredningen, var huvudskälet till att klinisk bettfysiologi erkändes som en självständig odontologisk specialitet benämnd ”bettfysiologi”, att ämnesområdet tydligt gick att avgränsa mot andra etablerade specialiteter inom odontologin och medicinen!

Eftersom klinisk bettfysiologi i flera avseenden ansågs ligga i gränsområdet mellan medicin och odontologi, var det viktigt att utforma målbeskrivningen med tydliga ramar för specialistens verksamhet, men samtidigt med flexibilitet i tillämpningen av målbeskrivningen och med utvecklingspotential åt olika håll i händelse av att föreningen enades om en ändrad målinriktning för specialiteten. Detta blev en nog så grannlaga balansakt för arbetsgruppen, där inte minst Åke Tegelberg (sekreterare i både specialistsektionen och specialistföreningen under en följd av år) bidrog med kloka och genomtänkta formuleringar.

Under de första åren efter specialitetens tillkomst fick de, som redan innehade en övertandläkartjänst i klinisk bettfysiologi/klinisk oral fysiologi och som i praktiken redan ansågs ha motsvarande en specialistkompetens i ämnet, efter ansökan ”per automatik” ut den formella specialistbehörigheten från Socialstyrelsen. De första, som fick formell specialistbehörighet, var GEC och MH, vilka därefter fick Socialstyrelsens uppdrag och förtroende att sakkunnigbedöma alla ansökningar om specialistbehörighet. Genom dessa arrangemang växte specialistkadern i bettfysiologi på bara något år från noll till dryga trettio! Idag genomförs regelrätta examinationer av ST-tandläkare i enlighet med författningens anvisningar innan en formell ansökan om specialistbehörighet kan inlämnas till Socialstyrelsen. En sådan ansökan ska i dag vara undertecknad av såväl huvudhandledaren för den treåriga specialiseringstjänstgöringen som av den sk externe granskaren, som ska medverka vid examinationen (SOSFS 1993:4).

År 2005 fanns 55 specialister i bettfysiologi med Socialstyrelsens behörighet, varav 47 kliniskt aktiva. År 2020 beräknas ca 35 specialister ha pensionerats. 12 av dagens specialister beräknas då vara fortsatt verksamma. Beräknat nytillskott av specialister under den närmaste 10-årsperioden beräknas till ca 3 per år. En hygglig balans mellan behov och efterfrågan av specialister i bettfysiologi verkar således finnas de närmaste åren.

Odontologiska Riksstämman

Alltsedan starten har SFB (och tidigare specialistsektionen) vartenda år deltagit med symposier, föredragsserier och forskningsrapporter vid Odontologiska Riksstämman. Även om ett ekonomiskt bidrag utgått till föreningen från Svenska Tandläkare Sällskapet för arrangerandet av programmen, råder det ingen tvekan om att föreningens medlemmar i första hand deltagit besjälade av möjligheten att få sprida det ”bettfysiologiska budskapet” bland kollegerna. Det är imponerande att den lilla specialistföreningens medlemmar årligen kunnat presentera 8-10 nya forskningsrapporter plus ett antal posters vid Riksstämmorna!

Höstmöten

Föreningen har arrangerat årliga sk Höstmöten på olika ställen i landet och vid fyra tillfällen i grannländerna. Dessa möten har samlat mellan 50 och 80 deltagare. Programmen har följt ett välstrukturerat mönster av ett kurstema, forskningsrapporter, kvalitetsarbete och årsmöte och inte minst en uppskattad social gemenskap kolleger och vänner emellan. För de ofta krävande förberedelserna och de praktiska arrangemangen med anledning av dessa höstmöten har någon ämnesföreträdare vid fakultetsavdelningarna svarat. Styrelsen har dragit upp riktlinjerna och bestämt temat för konferensen, men i övrigt har de lokala arrangörerna haft tämligen fria händer. Det har undantagslöst resulterat i mycket lyckade och uppskattade programpunkter.

Marknadsföring nationellt och internationellt

Riksstämmorna och Höstmötena har uppskattats också av kolleger, som inte tillhört föreningen, men som på olika sätt kommit i nära kontakt med föreningen och dess verksamhet. Inte minst samarbetet med läkarkolleger och sjukgymnaster vid dessa sammankomster torde ha varit av stor betydelse såväl för medlemmarnas kompetensutveckling som för marknadsföringen av bettfysiologispecialistens kunnande och kompetens i vårdapparaten. Även internationellt har det unika faktum att vi i Sverige har en specialitet i ämnet väckt berättigat uppseende [8]. Kolleger från flera länder har hört sig för om hur utbildningen är upplagd och skälen till att specialiteten överhuvud taget kunnat komma till. I dag finns såvitt känt inte någon motsvarighet i något annat land, i varje fall inte av den inriktning, omfattning och systematiska uppläggning av utbildningen som i Sverige!

Vetenskapligt Råd i bettfysiologi

Ännu ett uttryck för att specialiteten bettfysiologi har uppnått en likvärdig status med övriga specialiteter är att bettfysiologin representeras i Socialstyrelsens Vetenskapliga Råd med en ledamot. Redan från 1984, alltså före erkännandet av specialiteten, hade Socialstyrelsen ett vetenskapligt råd i klinisk bettfysiologi (GEC). Senare har MH verkat som vetenskapligt råd (MH 1997-04-01 – 2006-05-30.) Nuvarande representant är Maria Nilner.

Svensk förening för protetik och bettfysiologi

Henry Beyron (1910-1992) var en synnerligen aktad svensk tandläkare, inte bara för att han var förste hovtandläkare och således ansvarig för flera svenska kungars och den kungliga familjens tandvård, utan än mer för sina engagerade insatser i flera tandläkarorganisationer. Han var t.ex. under en period ordförande i Svenska Tandläkare-Sällskapet. Han blev också internationellt känd och hedrad för sina publikationer om terapeutisk ocklusion i protetiken. Hans stora arbete om ocklusala förhållanden hos australiska aboriginer, publicerat 1964, bidrog säkert också till att han utsågs till hedersdoktor vid odontologiska fakulteten i Malmö/Lund. SFB har anledning att hedra Henry Beyron för hans betydelse för tillkomst och utveckling av föreningen. Han bildade Svensk förening för protetik och bettfysiologi (SFPB) 1956. Genom sitt stora intresse för bettfysiologiska problem och restaurativ tandvård kopplat med organisatoriska och diplomatiska talanger lyckades han få företrädare för de båda ämnesområdena att samlas i en gemensam förening, som kom att blomstra i två decennier och överleva i nästan ännu ett. Beyron var SFPBs förste ordförande och han förblev dess galjonsfigur så länge han levde. Efter honom växlade ordförandeskapet mellan en protetiker och en bettfysiolog. Billingehus i Skövde var den oftast använda mötesplatsen för de årliga konferenserna. Programmet var vanligen fokuserat på dental ocklusion och problem i de båda ämnenas gränsområden som attraherade både protetiker och bettfysiologer. Inom SFPB bildades småningom sektioner för respektive ämnesområde som arrangerade egna sammankomster. Protetikerna började med årliga, mycket framgångsrika möten i Tylösand med fokus på implantatprotetik, och deras intresse för SFPBs Billingehusmöten svalnade. SFPB firade sitt 25-årsjubileum 1991 och Henry Beyron hyllades för sina stora insatser inom både protetik och bettfysiologi. Men efter Beyrons död 1992 blev det uppenbart att de båda ämnesområdena intressemässigt börjat glida ifrån varandra så mycket att en upplösning av ”äktenskapet” blev naturlig. Den lyckliga skilsmässan resulterade 1995 i etableringen av de två självständiga föreningarna Svensk Förening för Bettfysiologi, SFB, och Svensk Förening för Oral Protetik, SFOP. Utan kännedom om SFPBs historia och den värdegemenskap som Beyron och många med honom under senare delen av 1900-talet ansåg finnas mellan protetik och bettfysiologi kan det idag vara svårt att förstå att de båda ämnena fortfarande är förenade i många länder, såsom exempelvis i våra grannländer Finland och Norge.

Referenser

1. Posselt U. Studies in the mobility of the human mandible. Acta Odontol Scand 1952;10: Suppl 10.

2. Posselt U. Physiology of occlusion and rehabilitation. Oxford: Blackwell, 1962.

3. Nilner M. Reflections on Ulf posselt – his contribution to bite physiology. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int, 2006: 207-217.

4. Carlsson GE. Half a century with stomatognathic physiology. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int, 2006:175-206.

5. Nilner M. History of TMD and orofacial pain in Scandinavia. In: Chung SC, Fricton JR, eds. The past, present and future of temporomandibular disorders and orofacial pain. Seoul, Korea: Shinhung Int, 2006:155-174.

6. Krogh-Poulsen W (ed). Bidfunktion/Bettfysiologi I. Ortofunktion /2nd ed). Copenhagen: Munksgaard, 1977.

7. Krogh-Poulsen W (ed) Bidfunktion/Bettfysiologi. Patofunktion (2nd ed). Copenhagen: Munksgaard, 1979.

8. Helkimo M Specialist Qualification in Stomatognathic Physiology /TMD in Sweden. Guest Editorial. The Journal of Craniomandibular Practice 2002: 20: 147-149.

9. Abstracts of selected presentations from the Society of Oral Physiology. J Oral Rehabil 2008;35:53-7.


© Svensk Förening för Bettfysiologi, 2014 - org nummer: 826001-6335 - pg nummer: 850977-0